Lista med frågor

Arbetsgivare söker efter kompetens men hittar inte den kompetens man söker. Det finns också en okunskap att stor kompetens finns hos personer med funktionsnedsättning. Hur kan man få arbetsgivare att se kompetens snarare än hinder i arbete?

Hur kan man höja nivån av tillgänglighet på arbetsplatser så fler personer med funktionsnedsättning kommer i arbete?

Vi är fyra personer, arbetsterapeuter/sjukgymnaster och psykologer, som sedan Augusti 2017 arbetar enbart med arbetsgivare i syfte att öka deras intresse att anställa personer med funktionsnedsättning. Traditionellt har våra yrkesgrupper arbetat individinriktat på Arbetsförmedlingen men nu har vi inom projektramar fått möjligheten att utveckla arbetssätt att också stötta arbetsgivare med vår kompetens. Specialister (Arbetsterapeuter, Psykologer, Socialkonsulenter och specialister inom syn-,döv-hörsel) som arbetat inom verksamheten har ju i många år sett kompetensen hos de personer som har funktionsnedsättning, men vi har inte alltid lyckats matcha dem på ett effektivt sätt med arbetsgivare som har behov av arbetskraft.

Vilka framgångsfaktorer finns för personer med funktionsnedsättning som skall introduceras till arbete eller är i arbete?
Finns något som skall undvikas när det kommer till arbetets organisation när det gäller personer med funktionsnedsättning?

Vi är fyra personer, arbetsterapeuter/sjukgymnaster och psykologer, som sedan Augusti 2017 arbetar enbart med arbetsgivare i syfte att öka deras intresse att anställa personer med funktionsnedsättning. Traditionellt har våra yrkesgrupper arbetat individinriktat på Arbetsförmedlingen men nu har vi inom projektramar fått möjligheten att utveckla arbetssätt att också stötta arbetsgivare med vår kompetens. Specialister (Arbetsterapeuter, Psykologer, Socialkonsulenter och specialister inom syn-,döv-hörsel) som arbetat inom verksamheten har ju i många år sett kompetensen hos de personer som har funktionsnedsättning, men vi har inte alltid lyckats matcha dem på ett effektivt sätt med arbetsgivare som har behov av arbetskraft.

Vilka stöd respektive hinder, relaterat till utrymme, föremål, sociala grupper och aktivitetsform, kan, med hjälp av bedömningsinstrumentet REIS-S, identifieras i de särskilda boendemiljöer som, efter biståndsbeslut, blir bostad för personer med funktionsnedsättning? Hur kan de rekommendationer som följer identifieringen leda till åtgärder som bidrar till ökad aktivitet och delaktighet för personer med funktionsnedsättning?

De särskilda boendeformer som kan bli bostad för personer med funktionsnedsättning har inte självklart en miljö som ger stöd till aktivitet och delaktighet. Att använda ett miljöinriktat bedömningsinstrument är ovanligt. Men kan det bidra till ökade förutsättningar till aktivitet och delaktighet? REIS-S är ett relativt nytt instrument i Sverige och, enligt Sveriges arbetsterapeuter, ett av få instrumentet som enbart utgår från ett miljöperspektiv och utvecklat inom arbetsterapi. Instrumentet kan användas inom särskilda boendeformer. Datainsamlingen består av observation samt intervju med boende och personal.

Hur ”bevisar” man (eller ”gör sannolikt”) att en specifikt stödfunktion – t ex dövblindkonsulent, assistent enligt LSS, tolk/ledsagare – har en positiv effekt för personer med funktionsnedsättning som bor i eget hem (angående livskvalitet, hälsa, självständighet, deltagande i samhället, oberoende av hjälp osv.) och i ett samhällsekonomisk perspektiv, när man inte kan göra blindade studier med en interventionsgrupp och en kontrolgrupp?

rån CFD’s dövblindkonsulenter i Danmark har vi lust att ställa denna fråga som vi ofta ställs inför när vi diskuterar med t ex kommuner eller vår motsvarighet till era landsting om de vill betala för en stödfunktion för en vuxen eller äldre person med dövblindhet som bor i eget hem.

Påverkas den sexuella relationen där en partner i en relation också är personlig assistent?

Eftersom flera i styrelsen själva har assistans alt lever med assistans runt oss - så dök frågan upp som en naturlig följd.

Har tiden sprungit iväg från funktionshinderrörelsen?

Idag är det inte lätt att jobba med funktionshinderfrågor, svårt att rekrytera medlemmar och synas i informationssamhället.

Vad är deras funktion i dag, där människor interagerar på kryss och tvärs i andra forum, bland annat på nätet?
Hur drivar man intressepolitik i dag i ett samhälle där det är ett sånt informationsöverflöde för oss alla?

Ger pedagoghundarna den önskade effekten i elevers lärande?
Ger läshundar den effekt som man tror?
Ger våra pedagoghundar och terapihundar den effekt vi önskar i skola och på fritids.

Vi har pedagog och terapihundar på två grundsärskolor i Uppsala. Nu har vi två hundförare varav den ena är specialpedagog och den andra är fritidsledare. Vi arbetar med harmoni, motivation och kommunikation. Vi önskar få syn på vilka effekter arbetet ger vad beträffar ovanstående områden. Inom kommunikation kopplat till grundsärskolans kursplan.

Här finns mer information om arbetet med hundarna.
www.smaskaggen.weebly.com

How does access relate to aesthetic?

Idag är tillgången till konst och kultur mycket begränsad för personer med grava funktionsnedsättningar. Det finns heller ingen efterfrågan eftersom dessa människor aldrig kommer till tals.
Hur kan kognitiv tillgång bli ett naturligt inslag för alla producenter, arrangörer och lokaler inom konst och kultur och inte bara låta det stanna vid en rullstolsramp eller en hörslinga?
Barn och unga på träningsskolor lämnas idag till ett kulturutbud som inte alls är anpassat för dem och alla kan omöjligt delta. Hur gör vi för att de ska få sin rätt till att delta i kulturlivet?
Ellie talar bara engelska så vi hoppas att diskussionen kan ske på engelska.

Vilket sätt kan vara det bästa / mest effektiva för att bidra till egenmakt för personer med funktionsnedsättning ?
Hur kan Infoteket som verksamhet utformas för att så effektivt som möjligt, skapa ett mervärde för så många som möjligt?
Är det individen själv man bör rikta sig i första hand eller når vi flera genom indirekta insatser genom att t.ex sprida kunskap till personal?

O'Neil

Infoteket är ett informationscentrum om funktionsnedsättning . Det är en öppen ” första linjens verksamhet” inom region Uppsala som har funnits sedan 2005 med uppdrag att enligt kanadensisk modell ( Cunningham) , aktivt använda väntetiden till insats från specialistnivåerna, till att aktivt sprida kunskap om den egna funktionsnedsättningen.

O'Neil

Syftet är att skapa ” egenmakt” / empowerment, så att individen med funktionsnedsättning via ökad kunskap får fler /bättre verktyg att hantera konsekvenserna av sina svårigheter. I en del fall kanske man t.om kan minska belastningen på specialistenheterna ( sjukvården) genom kunskapsspridning, samt att ge strategier i tidigt skede.
Uppdraget till Infoteket ges av flera enheter inom regionen.
Infoteket består av en biblioteksdel med litteratur, film och faktablad om funktionsnedsättning. Det finns även en vägledningsfunktion som svarar på olika frågor. Utöver detta har vi olika evenemang och föreläsningar.
Sedan ett år tillbaka finns även ett ” visningstorg” för att informera om kommunikativt och kognitivt stöd.
Vi är 7 personer med olika yrkesbakgrund och erfarenhet som bemannar Infoteket.

Hur kan man förbättra integration av nyanlände med funktionshinder?

Projektet Disabled Refugees Welcome arbetar för en förbättring av målgruppen nyanlände med funktionsvariation. Vi är intresserad av den forskning som har tagit fram svar och metoder för området.

Hur kan vi med olika verktyg i praktiken hjälpa personer med olika typer av samsjukligheter att må bra och främja hälsa. Vad finns det då för motivationsverktyg som inte är behandlande utan stödjande?

Vi är verksamhet som möter personer med olika funktionsnedsättningar i deras hem. Servicebostad inom LSS. I våra diskussioner kommer ofta området hälsa upp för dem vi jobbar med. Vi upplever att det finns frågetecken kring hälsa/ohälsa för de personer vi möter, ur många aspekter. Många hälsoaspekter hänger ihop med olika levnadsvanor och en stor del av vårt arbete är att motivera personer till val som på olika vis kan främja deras hälsa. Konkreta frågor som framkommit är:
- Varför fungerar vissa mediciner på vissa personer med diagnosen ADHD och inte på andra? Varför skiljer det sig? Kan medicineringen påverka om individen väljer att självmedicinera?
- Hur kan diagnosen bipolaritet visa sig så olika hos olika personer med diagnosen och som samtidigt har andra funktionsnedsättningar?
- Diabetes ökar i samhället, fler får diagnos, hur ser de ut för personer med olika funktionsnedsättningar?

Vi skulle önska verktyg i praktiken som kan underlätta vårt arbete med de personerna vi möter inom området hälsa. T.ex. Motivationsverktyg. Men också mer forskning kring psykisk hälsa/ohälsa hos personer med olika funktionsnedsättningar.
Samsjuklighet på olika vis möter vi, T.ex. personer med intellektuell funktionsnedsättning och bipolaritet. Samt personer med substansberoende, ADHD och intellektuell funktionsnedsättning. Detta är ett område som vi upplever behöver lyftas fram mer och forskas vidare kring.
Vår huvudfråga är: Hur kan vi med olika verktyg i praktiken hjälpa personer med olika typer av samsjukligheter att må bra och främja hälsa. Vad finns det då för motivationsverktyg som inte är behandlande utan stödjande?

Hur går det för en deltagare som går till anställning utan uppföljande stöd jämfört med deltagare som får anställning med detta stöd?

På Misa hjälper vi människor med funktionsnedsättning att hitta matchande praktikplatser på den öppna arbetsmarknaden. Vi stöttar vid praktikanskaffning, under etableringsfas och under det löpande arbetet. Vi arbetar med metoder baserade på supported employment. En viktig del i denna metod är att arbeta med det sk. uppföljande stödet. Detta utformas unikt för varje person och arbetsplats och grundsyftet är att jag som arbetskonsulent ger ett kontinuerligt stöd så att deltagaren kan sköta och behålla sitt arbete. Stödet innebär ofta att man har kontakt med deltagarens hela nätverk och bygger på ett personligt engagemang.

När vi ger uppföljande stöd ser vi till att ha kontakt med arbetsplats (handledare) och deltagare, främst genom arbetsplatsbesök men också via kontakt på telefon, sms och mail. Vi jobbar med utvärderingar, vi hjälper deltagare bygga upp relationer på arbetsplatsen och ser till att ha en kontinuerlig dialog. Genom dialogen bygger vi upp ett arbetsgivarengagemang och tar omgående tag i problem som dyker upp. Vi tycker oss se att det uppföljande stödet är en av de faktorer som påverkar mest när det gäller att få till långvariga praktikperioder, vilket i sig påverkar deltagarens mående och i förlängningen innebär en stor samhällsvinst.
En stor del av våra deltagare har anställning som målsättning. När det blir aktuellt med anställning så förlorar deltagaren ofta rätten till det uppföljande stödet. Detta kan visserligen ges via arbetsförmedlingens tjänst ”stöd till personligt biträde” men då endast till arbetsplatsen som får ekonomisk kompensation för handledningstid etc. Vår erfarenhet är att man då tappar en del arbetsgivareengagemang och att man endast ser till den ekonomiska kompensationen. Vi kan se att många av våra ”gamla” deltagare återkommer till oss efter ett års lönebidragsanställning och jag kan känna att det är brist på respekt för en redan utsatt grupp och ett slöseri med resurser när man bollar deltagare mellan olika system och ersättningar.

Om möjligt, hur skulle man kunna utforma ett system som ger anställda med neuropsykiatrisk samt intellektuell funktionsvariation rätt till uppföljande stöd i ordets rätta bemärkelse.

Metoder att jobba med konflikthantering och konfliktlösning som har långsiktig effekt i arbetet med personer som har kognitiv funktionsnedsättning, mer specifikt Downs syndrom?

I vår dagliga verksamhet - Mosaikteatern arbetar tjugo personer med kognitiv funktionsnedsättning varav tolv har Downs syndrom. Vi upplever att det uppstår konflikter i det sociala samspelet mycket ofta, speciellt bland de med Downs syndrom. Konflikterna tenderar ibland att övergå i ren mobbning. Vi arbetar förebyggande och i stunden med samtal och för dokumentation kring det som händer samt har kontinuerlig handledning. Samma typ av konflikter återkommer dock och många tar ofta upp sådant som hänt för länge sedan, har svårt att släppa det ("ältar"). Vi är nyfikna på om det finns forskning om konflikthantering kring personer med kognitiv funktionsnedsättning och då specifikt de med Downs syndrom.

Varför har så få med neurologisk diagnos en individuell rehabiliteringsplan?

I hälso- och sjukvårdslagen sägs att landsting ska erbjuda rehabilitering och att en individuell plan ska upprättas. Vår erfarenhet säger dock att endast ett mindre antal har en sådan plan. De som har en plan får den exempelvis i samband med en avgränsad rehabiliteringsinsats som vid inneliggande rehabilitering. Däremot saknar man en plan som säger hur jag ska rehabilitera och träna under en ettårsperiod, vilka mål som ska uppnås, hur planen ska följas upp och eventuellt revideras samt vem som ansvarar för planen.

Såväl patienter som profession kan konstatera att mycket kan förbättras inom rehabilitering om man har en plan med kort och långsiktiga mål och i en del landsting finns också en mall för hur planen ska se ut men det finns inte rutiner för hur detta ska fungera.

Innovationshub för hjälpmedel - är det du?

Idag går vi över ån efter vatten. Vår innovationsforskning i Timrå utprövas inte i Sverige. Vi saknar samarbetsparter, t ex innovationshubar, som är intresserade av att utveckla framtidens hjälpmedel med oss, och gärna in patientnära miljö

Uppnås likvärdig kvalité för elever med funktionshinder (och omfattande stödbehov)?

2) Ur ett samhällsperspektiv och handikappolitiskt perspektiv ges elever med rörelsehinder möjligheten (rättighetslagstiftning) till att gå på ett riksgymnasium för rörelsehindrade.
Vad och hur skiljer sig skolgången för en elev på ett riksgymnasium för rörelsehindrade andra funktionshindersgrupper och skolor?
Rörelsehindret är grunden för att söka till riksgymnasiet men oftast upplevs rörelsehindret som sekundärt i förhållande till andra diagnos (funktionsnedsättningar

Hur stort är problemet OCD? Vad kostar det Sverige att inte hjälpa personer med OCD? Vad kostar det Sverige att hjälpa personer med OCD? Vilket är kunskapsläget bland allmänheten, skolans personal, primärvården etc. Hur skall vi åstadkomma tidig upptäckt och behandling i samband med debut (80% mellan 13 och 18 år)?

OCD är enligt OECD den tionde största diagnosen och den tredje största psykiatriska diagnosen. Samtidigt anses OCD vara den minst kända diagnosen. Merparten drabbade vet inte att det är en känd diagnos de lider av, att den är allvarlig obehandlad, att den är förhållandevis lätt att upptäcka och diagnostisera, att man inte är ensam och att det finns effektiv hjälp av få av de få specialisterna i landet. Vidare är tidig upptäckt väsentlig för att det är lättare att behandla varefter eleven kommer mer till sin rätt i skolarbetet. Många med OCD är sk hemmasittare, några tiotal tar sitt liv varje år, hundratals fullföljer inte skolan och/eller får resultat avsevärt under sin kunskapsnivå. Många kommer aldrig i arbete – helt i onödan. Ett sådant barn kostar samhället ca 15 miljoner under sin livstid. Diagnos och behandling i skolan kostar ca 15 tkr (ca 14 KBT behandlingar). OCD kan upplevas vara den ”skämmigaste” av alla diagnoser och har en anslutningsgrad på ca 0.1%. De drabbade har en tendens att dölja sina upplevelser. De ger sig inte tillkänna, de går inte med i förbundet till skillnad från situationen för många andra förbund där tiotals procent av de drabbade är med.

Hur kan samarbetet mellan den enskildes sociala nätverk och socialtjänst/omsorgspersonal utformas så att personen med funktionsnedsättning får bästa möjliga stöd?

En viktig förutsättning för att personer med intellektuella funktionsnedsättningar ska kunna leva ett gott liv är en stödjande omgivning. Förutom den personal som ger stöd så har studier påvisat betydelsen av föräldrar, vänner och arbetskamraters stöd.
Det finns forskning kring självständighet och omsorgsbehov för den enskilde, som kan vara ett dilemma för omsorgspersonal.
Med frågeställningen vill vi ta nästa steg - hur kan professionen och nätverket på bästa sätt samarbeta för den enskildes bästa?

Ger vi våra elever rätt verktyg för kommunikation? Hur kommunicerar våra elever.

Vi använder AKK, pecs, PODD mm. Många av våra elever saknar språk i övrigt. Ger vi eleverna de bästa verktygen för kommunikation? Kan de kommunicera eller är det vi som kommunicerar åt eleven?
Vi inom träningsskola är bra på att tolka elever. Vad de ser ut att tycka är roligt, vad de inte vill göra, när de är rädda osv. Men kan eleven kommunicera med oss? Har de verktyg och vilka verktyg har de till kommunikation? Väljer vi de bästa verktygen? Skapar kommunikation den delaktighet och det elevinflytande vi önskar.