Lista med frågor

Hur ska vi gå tillväga för att lägga fokus på stödbehov istället för diagnos?

Med erfarenhet från både arbetsmarknadsåtgärder via Jobbcenter och daglig verksamhet här i Uppsala har jag sett följande:

På Jobbcenter finns personer utan diagnostiserade funktionsnedsättningar som har betydande stödbehov för att lyckas på arbetsmarknaden.

Inom daglig verksamhet finns personer med diagnostiserade funktionsnedsättningar som har betydande stödbehov för att lyckas på arbetsmarknaden.

Stödbehovet kan se lika ut, men målgruppen kan vara olika.

Däremot har jag sett att det finns ett större motstånd att anställa personer med diagnostiserade funktionsnedsättningar än utan, trots att stödbehovet kan se lika ut.

Genom att lägga fokus på stödbehov och inte diagnos kommer man kunna samordna insatser, nyttja ekonomiska resurser effektivare och ta ett samlat grepp för en förändrad attityd kring personer med behov av stöd.

Från DHRs sida skulle vi vilja få belyst vad som skett med LSS assistansreform över de 20 åren som gått – utifrån ett brukarmaktsperspektiv.

Från vår sida upplever vi att reformen startade som en veritabel frihetsreform. Makt flyttades från givaren av insatsen till mottagaren. Den assistansberättigade gavs möjligheter till makt och egenkontroll över livet och assistanssituationen.

Vår upplevelse är att det successivt skett en maktförskjutning tillbaka till ”givarna” – det betyder beslutsfattarna och utförarna oavsett utförarlösning. Människor börjar prata om att vi håller på att få ett ”från medborgare till patient”-perspektiv istället för det motsatta som den nationella handlingsplanen i början av 2000-talet eftersträvade. Assistansverksamhet har mer och mer kringgärdats av rutiner och regelverk – som dels begränsar den frihet reformen en gång gav – men därtill leder till ett så komplext regelverk att ingen enskild ”vanlig” assistansberättigad klarar av att greppa helheten. Därmed har makten flyttats från brukarna tillbaka till beslutsfattarna och utövarna. Detta är vår ”upplevelse” – och vi skulle vilja få den belyst och bekräftad eller förkastad.

Analys för att mäta god kost

Personer med flerfunktionshinder och personer med demens (även andra) kan inte förmedla om de får en bra kost. Det vore intressant om man kunde finna en bra markör i blod eller urin för att mäta nutritionsstatus, eventuellt inför operation. Ytterligare en fråga handlar om det finns behov av utveckling av ny teknik i detta sammanhang, t.ex. mass-spektrometri på utandningsluft, alternativt att man analyserar flera markörer samtidigt.

En fråga kring bestämmande/medbestämmande.
Hur självständig får man vara ?
Vem är det som bestämmer över vad ?!
Kund/brukare, personal, anhöriga.

Våra erfarenheter har visat att det många gånger är svårt att arbeta utifrån att kunderna bestämmer, som det står i lagen. Många kunder med lindriga funktionshinder tar beslut utan att inse konsekvenserna. Många gånger med risk för riktigt allvarliga konsekvenser. Svårt att få kunder delaktiga i dialoger runt destruktiva beteenden. Kan inte ha en dialog med personer runt omkring kunden, då kunden inte vill att dessa skall bli inblandade m.m. Det finns mycket att fundera på runt kundgruppen med lindriga funktionshinder och balansen mellan ett liv med någon form av kvalitet eller i misär.

Tema boende/boende med profilinriktning ?
Hur skall olika boenden se ut framgent. Uppdelning ålder, funktionshinder, intressen etc.

Skall man bygga boenden med spetskompetens: demensboenden, seniorboenden, diagnosboenden, behovsboenden, motivationsboenden.
Det behövs en dialog om för- och nackdelar.

Vi börjar ställas inför situationer/fall där tex en kund/brukare har barn som man har i sitt boende. Hur löser vi/ skall vi ställa oss inför detta ?

Hur hantera boendeformer där barn föds under tiden på boendet? Det blir många vuxna inblandade kring dessa barn beroende på behovet hos de biologiska föräldrarna. Familjegruppbostäder har inte diskuterats. Vad finns det för möjligheter och problem, det skulle vara intressant att ha en dialog runt den typen av boendeformer.

Vår utgångspunkt är att söka kunskap som förklarar hur funktionsnedsättningar av olika karaktär påverkar människors möjligheter till utbildning och/ eller arbete?

- Samlar SCB eller Arbetsförmedlingen in data som möjliggör en fördjupad analys, som inte bara stannar vid enkla statistiska samvariationer, inte utgår från att alla funktionsnedsättningar har samma inverkan oberoende av karaktär eller styrka. För en fördjupad analys krävs ju också data om personliga faktorer och omgivningsfaktorer.

- Försäkringskassan talar om ”funktionsnedsättningar i förening med nedsatt arbetsförmåga”. Vi efterfrågar mer analys av begreppet arbetsförmåga. Nu antas – vad vi förstår – att läkarintyget skall beskriva arbetsförmågan, men vi kan undra vilken inverkan har krav från arbetsmarknaden, alt. en bestämd arbetsplats har?

Vilka omgivningsfaktorer är viktiga för att hantera funktionsnedsättning/funktionshinder?

Personal i hälso- och sjukvård beskriver idag i hög grad fungerandet hos individen med funktionsnedsättning och erbjuder sen insatser både för individen och omgivningen. Insatser/råd som erbjuds för omgivningen är i låg grad systematiskt kartlagda eller uppföljda. Vi vet därför inte om de insatser som erbjuds är de rätta, onödiga eller icke verkningsfulla.

Kan strukturen och språket för omgivningsfaktorer i WHO:s Klassifikation av funktionstillstånd, funktionshinder och hälsa (ICF) användas mer systematiskt för att vid funktionsnedsättning/ funktionshinder beskriva underlättande och hindrande omgivningsfaktorer som ska kartläggas för att sen avgöra om de verkligen ska åtgärdas och utvärderas effekt av.

Hur kan vi säkerställa spridning av ny information om evidens i insatser som hälso- och sjukvården erbjuder?

Insatster som erbjuds och används inom funktionshinderområdet ska vara verkningsfulla. Något annat har personer med långvariga funktions-nedsättningar inte tid med.

Personal inom hälso- och sjukvård vet att de ska arbeta enligt evidensbaserad praktik. De vet att de är skyldiga att informera individen och närstående om evidensläget för de insatser som erbjuds.

Problemet är att flödet av information är stort och kommer osystematiskt. Personal kan omöjligt hinna med att själva hålla koll på om insater verkligen prövats i vetenskapliga studier och om prövningar visat att insatsen är verkningsfull eller inte. Tyvärr finns det också insatser som man visat är verkningsfulla, men informationen har inte spridits på ett sätt som gör att den nått berörd personal/ verksamheter i vården.

Hur mycket kan man förvänta sig att medarbetare tar reda på själva och hur kan man underlätta spridningen?

Personal kan ha goda teoretiska kunskaper om olika funktionsnedsättningar, men kan ha svårigheter att omsätta dessa i praktiken (i mötet med individer och i olika situationer). Hur kan man undersöka vad bristen på förmåga att omsätta kunskaperna i praktiken, innebär för kvalité i insatser för brukaren?"

Vår hypotes är att detta är mycket viktigt för att anpassa bemötandet och kravnivån efter brukarens förmågor och funktionsnivå men att det finns en svårighet då kunskapen hos personal ofta handlar om funktionsnedsättningen i sig och mer sällan om de faktiska effekterna denna nedsättning har på den kognitiva förmågan.

Hur förhåller sig olika myndigheters (FK, AF, kommun) uppdrag och regelverk till varandra när det gäller att underlätta för personer med funktionsnedsättningar, som har ett beslut om att få sitt behov av aktivitet tillgodosett via LSS, att pröva arbete på arbetsmarknaden?

Om de motverkar varandra, vad kan vi göra?
Det finns en viljeinriktning från regeringsmakten om att bryta utanförskap för personer som inte är fullt delaktiga i samhället. Inte minst gäller det viljeinriktningen att alla ska ha arbete. Olika insatser för att underlätta inträdet på arbetsmarknaden finns såsom lönebidrag, nystartsjobb, trygghetsanställningar etc. Många personer som tillhör LSS-personkrets står utanför den ordinarie arbetsmarknaden och har istället Daglig verksamhet (en insats enligt LSS) Insatsen Daglig verksamhet är för tänkt som en förberedelse för lönearbete för en del av personerna. Personer som h ar Daglig verksamhet uttrycker många gånger en rädsla för att ta steget och pröva arbete på reguljära arbetsmarknaden. Man upplever rädsla för att dels förlora sin försörjning i form av aktivitetsersättning, sjukbidrag etc., dels att man mister sin plats i Daglig verksamhet om det skulle visa sig att man av olika skäl inte kan ha kvar anställningen. Man har ju visat att man kan arbeta.

Hur skiljer sig möjligheter till deltagandet åt i länets kommuner utifrån de olika ekonomiska förutsättningar som personer tillhörande LSS-personkrets 1 har?

Grunden i LSS-lagstiftningen är att man ska kunna leva som andra och på samma sätt som andra människor vara delaktig i samhället. Kostnadsläget vad gäller exempelvis bostad, kollektivtrafik etc skiljer sig åt mellan olika kommuner liksom den ersättning som personer får betala för exempelvis resor till och från Daglig verksamhet. Ekonomiska faktorer är en av flera faktorer som påverkar möjligheten att leva som andra. Hur kan man ta reda på dels hur det ser ut och vad det får för konsekvenser för personerna.
http://www.fub.se/sites/www.fub.se/files/bilagor/fangad_i_fattigdom_-_rapport.pdf

Idag saknas systematiska tillvägagångssätt för att förbättra hälsan hos personer med funktionsnedsättningar. Hur skulle sådana insatser kunna se ut?

Flera rapporter hänvisar till betydande skillnader i levnadsförhållanden mellan personer med funktionsnedsättningar och befolkningen i stort. I förhållande till befolkningen i övrigt kännetecknas gruppen med funktionsnedsättning av låg utbildningsnivå, ett utanförskap på arbetsmarknaden, svag personlig ekonomi, sämre hälsa och en mindre aktiv fritid.

Avseende hälsa visar studier att mycket av ohälsan är påverkbar och egentligen inte alls har med själva funktionsnedsättningen att göra. Folkhälsomyndigheten konstaterar att en stor del av den ohälsan inte beror på funktionsnedsättningen i sig, utan kan troligen förklaras av välkända riskfaktorer för ohälsa kopplade till livsvillkor och levnadsvanor. Hit hör till exempel ekonomisk otrygghet, diskriminering och brist på tillgänglighet.

Idag saknas systematiska tillvägagångssätt för att förbättra hälsan hos personer med funktionsnedsättningar. Hur skulle sådana insatser kunna se ut? Vad kan göras på en generell främjande nivå (för alla), på förebyggande nivå riktat mot olika riskfaktorer (t ex rökning, övervikt) samt när olika former av riskbeteenden redan pågår såsom missbruk och kriminalitet? Slutligen, hur kan insatser utformas utifrån ett livsloppsperspektiv, dvs vilka typer av insatser kan behövas i olika skeden av livet?

Vilken kunskap finns det för att kunna fördjupa diskussionen kring det så kallade omsorgsdilemmat och hur kan man pedagogiskt hantera frågan i praktisk verksamhet?

Brukarens rätt att bestämma över sig själv och sitt liv är centralt i vård och omsorg. Men det kan innebära att man gör många ”dåliga” val. Det kan t ex handla om hur man hanterar sin ekonomi, sin mathållning, sina kläder, sin lägenhet, sitt umgänge, sitt bruk av alkohol mm. När och hur kan/bör/ska personal ingripa? Vad bidrar till goda livsvillkor och ett värdigt liv?

Om rätten/svårigheter att välja: Vad krävs för att man skall kunna vara en s.k. aktiv kund på vård- och omsorgsmarknaden?

I allt fler aspekter i vårt vardagsliv gör vi val, allt från elbolag, telefonoperatör till bostad och utförare av stödinsatser. De t är en rättighet som ibland också kan upplevas som ett tvång. Valfriheten har ett stort värde men kan vara svår att hantera. Vad krävs för att personer med funktionshinder ska kunna göra "kloka" val?

Vad innebär verkligt inflytande för t ex personer med stora kognitiva svårigheter? Vilka möjligheter och hinder finns det för inflytande och delaktighet för personer med olika funktionsnedsättningar? Hur ser det ut och skiljer sig åt med hänvisning till grad av funktionsnedsättning, kön, ålder och etnicitet? Finns kunskap kring detta? Om inte, hur skulle en intersektionell studie kring detta kunna läggas upp?"

Olika personer har olika möjlighet att påverka sitt stöd eller sin insats. Olika typer av funktionshinder, eller olika andra förutsättningar skiljer olika brukare åt. Hur kan inflytande och delaktighet anpassas för att den enskilda individen bättre ska kunna påverka?

Hur kan man undersöka om det sker en förskjutning mot tillämpning av SoL framför LSS i handläggning? Hur kan man undersöka om det sker en förskjutning från LSS till SoL i innehållet i beslutad LSS-insats?

Det finns skillnader mellan intentionerna i lagarna. Sker en förskjutning mot en tillämpning av SoL framför LSS? Vad innebär det i så fall för den enskilda brukaren med insatser enligt LSS?

Vad beror de stora könsskillnaderna i arbetsmarknadsstatistiken för personer med funktionsnedsättning på? Samma orsaker som för övrig befolkning? vilken roll spelar nuvarande arbetsmarnadspolitiska åtgärder?

Könsskillnader i arbetsmarknadsstatistiken

Underlag inför aimday funktionshinder 2014


I Arbetsförmedlingens återrapporteringar utifrån Regeringens strategi för funktionshinderpolitiken redovisas en del statistik som visar på stora könsskillnader. Här redovisas siffror från den första återrapporten 2012, men tendenserna upprepar sig även i efterföljande årsrapporter.

AF har fem delmål inom funktionshinderstrategin. De två första handlar om att andelen arbetssökande med funktionsnedsättningar som får ett arbete ska öka. Delmål 1 handlar om hela gruppen personer med funktionsnedsättning och delmål två handlar om ungdomar med funktionsnedsättning. De könsskillnader som finns är tillräckligt tydliga i statistiken för delmål 1 men ännu större inom ungdomsgruppen.

Bland annat säger siffrorna att 12 993 män med funktionsnedsättning gick vidare till ett arbete med stöd, medan bara 8 8 73 kvinnor med funktionsnedsättning gick till arbete med stöd. Bland de som gick till ett nystartsjobb var 2 953 män och bara 2069 kvinnor.

Bland de som gick till arbete utan stöd eller till utbildning var däremot kvinnorna i majoritet även om skillnaderna inte är lika stora här.

Dessa siffror syns i följande tabell.

Tabell: Antal till arbete med stöd, arbete utan stöd, nystartsjobb och utbildning för personer med funktionsnedsättning efter kön, 2011
Kvinnor Män Totalt
Arbete utan stöd 9 861 8 764 18 625
Arbete med stöd 8 873 12 993 21 866
Nystartsjobb 2 069 2 953 5 022
Utbildning 1 194 919 2 113
Summa 21 997 25 629 47 626
Källa: Arbetsförmedlingen

Gruppen ungdomar är en särskild prioriterad grupp och har därför fått ett eget delmål i AF:s delrapport. I denna grupp har över 3 400 män gått till arbete med någon form av stöd, men bara 1 457 kvinnor har gjort det. Relativt få i ungdomsgruppen har gått till ett nystartsjobb, men av dessa är nästan tre gånger så många män som kvinnor.

Till arbete utan stöd har 1500 kvinnor och 2 300 män gått. Vad gäller de i ungdomsgruppen som gått till utbildning är siffrorna exakt lika för män och kvinnor.

Antal till arbete med stöd, arbete utan stöd, nystartsjobb och utbildning för personer under 30 år med funktionsnedsättning efter kön, 2011
Kvinnor Män Totalt
Arbete utan stöd 1 547 2 317 3 864
Arbete med stöd 1 457 3 484 4 941
Nystartsjobb 179 495 674
Utbildning 640 640 1 280
Summa 3 823 6 936 10 759

Källa: Arbetsförmedlingens återrapportering 2012

Det finns ingen uppdelning på kön i relation till olika typer av funktionsnedsättningar i AF:s delrapport. Men i den statistik som vi fått från AF ser vi jättestora könsskillnader för personer med synnedsättning. I januari 2012 var det till exempel totalt 3 905 personer med synedsättning inskrivna på AF, men bara 1463 av de var kvinnor. Mindre än 40% var alltså kvinnor och de proportionerna har gällt de senase åren. Samma proportioner gäller för synskadade som har arbete med lönebidrag och de som är öppet arbetslösa.

Även i den rapport om framgångsfaktorer som Handu har gjort på uppdrag av SRF, DHR och SDR syns en del könsskillnader. Här har medlemmar i de tre organisationerna fått besvara massor av enkätfrågor.

Bland annat framgår att av de som har arbete är det hälften av kvinnorna, 49 procent, som arbetar på heltid jämfört med tre fjärdedelar, 73 procent av männen. För gruppen med synnedsättning i studien är siffrorna 40% respektive 70%.

Tabellerna visar att det är en större skillnad mellan könen när det gäller de som har haft arbete men inte har det idag jämfört med könskillnaden på de som har arbete idag. (dvs när studien gjordes vintern 2010) Det borde tyda på att det är något fler kvinnor som har blivit av med sitt arbete.

Tabell 248. Kön totalt uppdelat på grupperna arbetar idag och har haft arbete men inte idag
Kön
Totalt antal Total procent Totalt antal Total procent
arbetar arbetar har haft har haft
idag idag arbete arbete
Kvinna 295 53 202 55
Man 264 47 161 44
Ej svar 1 0 2 1

Majoriteten av dem i studien om framgångsfaktorer som aldrig har haft ett arbete är män, 62 procent, vilket innebär att 38 procent är kvinnor.

År 2011 fick totalt 504 personer med synnedsättning hjälpmedel från Arbetsförmedlingen. Av dessa var 285 män och 219 kvinnor.
278 var gravt synskadade varav 160 män och 118 kvinnor
226 var synsvaga varav 125 män och 101 kvinnor

Hur kan man relatera tillgång till personligt stöd eller annan service för ett fungerande vardagsliv till högre ohälsotal?"

Bakgrund:
I såväl SCB:s statistik från undersökningarna om levnadsvillkor som Folkhälsomyndighetens statistik syns betydande skillnader i folkhälsotal mellan gruppen personer med funktionsnedsättning och gruppen befolkningen i stort. Ohälsan är betydligt större hos personer med funktionsnedsättning. På följande länk finns ett utdrag ur Myndigheten för delaktighets (MFD:s) rapport hur är läget 2014, där mycket av den uppmätta skillnaden i ohälsa syns.
http://www.mfd.se/uppfoljning/hur-ar-laget/hur-ar-laget-2014/folkhalsa/

Följande korta fakta hämtade från Hur är läget belyser den större ohälsan hos personer med funktionsnedsättning:
•Det är tio gånger vanligare att personer med funktionsnedsättning upplever sin hälsa som dålig, 20 procent jämfört med 2 procent bland övriga.
•29 procent av personer med funktionsnedsättning saknar kontantmarginal, jämfört med 17 procent bland övrig befolkning.
•Det är mer än dubbelt så vanligt att personer med funktionsnedsättning har en stillasittande fritid jämfört med övrig befolkning.
•21 procent av personer med funktionsnedsättning har ingen nära vän, jämfört med 12 procent bland övriga.

I vilken grad beror dessa skillnader på minskat bistånd och brister inom kommunal och annan offentlig service för personer med funktionsnedsättning.

MFD:s rapport hur är läget beskriver även dessa brister; Många är nöjda med sina insatser från LSS och SoL. Antalet personer som får insats har också ökat. Men statistik visar ändå på brister i insatserna och oro hos brukarna:
- 3 av 10 i MFD:s undersökningspanel Rivkraft har märkt av försämringar i sina LSS-insatser det senaste året. Framför allt handlar det om minskat antal timmar och sämre flexibilitet i vad insatserna kan användas till.
- 6 av 10 anser att fritiden påverkas negativt, främst på grund av för få timmar.
- 4 av 10 anser att även arbete och studier påverkas negativt av för få timmar.
- Andelen kommuner som har uppsökande verksamhet till personer med psykisk funktionsnedsättning har minskat, från 51 procent 2012 till 44 procent 2013.
- endast 15 procent av kommunerna som följer upp alla beslut om bostad med särskild service enligt LSS. År 2012 var det 11 procent.
- 4 av 10 socialchefer upp-lever att de på grund av ekonomin har svårt att uppfylla lagstiftningen.
- Sedan 2008 beviljas färre nya ansökningar om assistansersättning och fler avslag gavs vid ny prövning. En förklaring till den tydliga förändringen från 2009 är att tolkningen av begreppet grundläggande behov, som finns i LSS har ändrats och tydliggjorts bland annat genom en dom i dåvarande Regeringsrätten.
- Kvinnor har i genomsnitt tre timmar färre assistenttimmar per vecka jämfört med män.
- Undersökningspanelen Rivkraft visar att det bland personer som har personlig assistans finns en oro över att vid en ny bedömning förlora sin assistans. MFD skriver att det kan finnas en risk för att oron över att förlora sin assistans tack vare att man har förbättras kan motverka rehabiliteringsinsatser.

Följande citat från undersökningspanelen Rivkraft belyser ovanstående statistik: "Denna oro av omprövningarna som sker varje år, skapar en otrygghet och psykisk stress för mig och mina anhöriga. Då jag har beslut på klockade minuter på vad insatsen ska användas till, gör det att jag får leva i princip som en robot och inte som en flexibel människa. Hela systemet med massmedias och myndigheternas jakt på fuskare får mig att känna mig som en brottsling [...] Det innebär att all rehabilitering känns helt meningslöst. För jag får ju mer hjälp ju mer ”vårdpaket” jag är. Kan man stoppa gaffeln i käften, så fine, så behöver man inte LSS, då tillhör man inte personkrets tre utan får punktinsatser via hemtjänst."

Även detta citat och ovanstående fakta är hämtat från Hur är läget 2014 och återfinns i kapitlet om socialpolitik. Där finns belägg för andra brister på det socialpolitiska området. Exempelvis beskrivs stora skillnader mellan olika kommuner och landsting vad gäller hjälpmedelstilldelning samt habilitering och rehabilitering för barn, ungdomar och vuxna.
http://www.mfd.se/uppfoljning/hur-ar-laget/hur-ar-laget-2014/socialpolitik/

Vilka konsekvenser medför ett allt mer digitaliserat samhälle för grupper, som har svårt att ta del av den nya tekniken i handel, transportsystem, samhällsservice och information och hur kan det digitaliserade samhället utformas för att vara tillgängligt för alla?

Kan alla ta del av den nya tekniken när den ibland blir den enda möjligheten att ta del av service eller få information?

På vilka olika sätt har valfrihetsreformen effekter för personer med funktionsnedsättning?

Valfrihet blir allt vanligare när det gäller olika typer av service för personer med funktionsnedsättning; En mångfald företag tillhandahåller insatser inom såväl LSS och SoL som hemtjänst och annan kommunal service. Fritt val av hjälpmedel har testats inom några landsting och Regeringen vill utöka möjligheterna för brukarna att fritt välja hjälpmedel på en allt mer växande marknad. Vilken betydelse har denna valfrihet i praktiken för personer med funktionsnedsättningar. Blir insatserna sämre eller bättre? Vad betyder valfriheten för personer som har informationshandikapp eller kognitiva eller kommunikativa svårigheter? Blir valfriheten en möjlighet eller ett hot för dessa människor? Upplever brukarna att det är lättare eller svårare att få rätt hjälpmedel? Många hjälpmedel kräver utbildning innan de kan användas. Påverkar valfriheten möjligheten att få rätt utbildning så hjälpmedlen kan användas på bästa sätt?

Hur kan integrering stimuleras ?

Årsta särskola är en grundsärskola med inriktning träningsskola som är lokalintegrerad i Årstaskolans lokaler.
För närvarande går 20 elever på skolan. Många av våra elever har stora funktionshinder och ofta syn- och hörselnedsättningar.
Vi försöker hitta former för integrering men det är svårt att komma vidare.

Vad finns det för kunskap om vilket stöd som ges till personer med utvecklingsstörning som dessutom är utsatta för hedersproblematik eller som har ett missbruk eller är utsatta för sexuella övergrepp? Hur kan man utifrån de kunskaperna förbättra bemötande, samverkan och insatser? Om det saknas kunskap om detta - hur kan man i så fall studera och få kunskap om hur stödet bör utvecklas?

_

Vilka konsekvenser innebär olika synsätt på eller principer för planering av boende med särskilt stöd (särskilt gruppbostäder) - för personer med rätt till boende med särskilt stöd enligt LSS? Vad betyder professionellas olika utgångspunkter som t ex integrering, rättvisa, gemensam kultur, gemensamma intressen eller effektivitet, för planering och organisering av boende med särskilt stöd?

Det råder delade meningar om vilka principer/perspektiv som bör gälla när det gäller sammansättning av "grupper" i gruppbostäder (boende med särskilt stöd) Ska man "profilera boenden och i så fall utifrån vilka principer (ålder, intresse, kulturell bakgrund, verksamhetsperspektiv, stödbehov, ekonomi, turordning etc.)?