Kan man erbjuda individer med förhöjd risk för kognitiv svikt att få ett digitalt hjälpmedel tidigt eller rent av innan sjukdomsdebut, för att de ska kunna tillgodogöra sig tekniken medan de fortfarande känner sig och upplevs som friska? Hur skulle det kunna realiseras? Vem/vilka gör detta? Finns det etiska och/eller praktiska hinder?

Tidiga insatser inom äldreomsorgen är avgörande för att säkerställa livskvalitet och självständighet. Omsorgen behöver anpassas till att möta behoven för den åldrande befolkningen. Ålder är den största riskfaktorn för kognitiv svikt eller demenssjukdom.
Det handlar idag om att arbeta med tidiga insatser så att individen kan bibehålla eller öka sin aktivitetsnivå, trygghet och självständighet när det finns en risk för förhöjd funktionsnedsättning.
En tidig insats av vikt är välfärdsteknik som gör det möjligt att de äldre kan bo hemma längre och samtidigt leva ett aktivt liv och ha inflytande över sin vardag och i samhället. De äldre ska kunna åldras i trygghet, med bibehållet oberoende samt bemötas med respekt. En viktig faktor är att ha tillgång till god vård och omsorg och att den utgår ifrån den enskildes behov.
I dag erbjuds många patienter kognitiva hjälpmedel så sent, att de har svårt att tillgodogöra sig tekniken. Med tidiga insatser skulle fler kunna ha nytta av välfärdsteknik och bibehålla eller öka sin aktivitetsnivå, trygghet och självständighet, samt kunna bo kvar hemma längre.

Hur kan man i förväg räkna fram hälsoekonomiska vinster när nya digitala möjligheter skapar positiva förändringar för patienten och vårdgivaren?

En hög innovationstakt och nya digitala möjligheter kommer kunna möjliggöra många positiva förändringar för patienten men även för vårdgivaren.

Hur kan man i förväg räkna fram de hälsoekonomiska vinsterna av t ex
– Fler videomöten/färre fysiska besök
– Möjligheten till multidisiplinära insatser på nya sätt
– Ökad följsamhet oavsett var personer är
– Nya verktyg
– Rehab/Hab görs hemma
– Digitala hjälpmedel för träning och uppföljning
– Förbättrad hälsa hos patientern om träningen blir av när man
slipper resa
– Minskat antal resor
– Minskad klimatpåverkan
– Return of investment

Ca 40% av Sveriges befolkningen upplever besvär av ängslan, oro eller ångest. 1,7 miljoner av Sveriges befolkning äter psykofarmaka. Vården har inte ansvaret att få patienter att ändra livsstil vilket innebär att man kanske inte får det resultat av en behandling som det är tänkt. Vem eller vilka kan få ett sådant ansvar för att stötta individer att i små steg skapa en hållbar förändring för ett bättre mående och därmed också stora både hälso- och samhällsekonomiska effekter?

Enzo har tagit fram och utvecklat en lösning och en metod i form av en app som hjälper människor med förändring i små steg, så att det blir långsiktigt hållbart. Hur kan vår lösning komma till nytta för de som verkligen har behov av en livsstilsförändring och hur kan vi få spridning till en målgrupp som är svår att nå och att det inte bara kommer den privata sektorn till del?

Hur mycket kan vi spara med förebyggande åtgärder, åtgärder för bibehållande och digitala arbetssätt för att minska återfall hos multisjuka äldre patienter med kroniska sjukdomar?

Ofta är det multisjuka äldre patienter med diverse kroniska sjukdomar patienter som åker in och ut i sjukvårdssystemet. Kan vi ändra det på något sätt så att patienter inte kommer till rehabilitering en andra gång, tredje gång osv…?
Hur mycket kan vi spara med förebyggande åtgärder, åtgärder för bibehållande och digitala arbetssätt för att minska återfall?

Hur ökar vi antalet biomekaniska mätningar inom vården för att arbeta mer proaktivt?

Det finns många hälsoproblem som är direkt förknippade med rörelseapparaten, såsom muskuloskeletala problem, och många fler indirekt förknippade med rörelse, som diabetes och depression. Trots det analyseras rörelsemönstren sällan i detalj i syfte att förbättra rörelser och förebygga skador och möjliggöra optimal funktion från en objektiv baslinje och med objektiv uppföljning.

Hur kan man med hjälp av digitala lösningar upptäcka behov (ex nedsatt balans, fallrisk mm) innan problem uppstått? Eller vid vilka ”signaler” ska insatser övervägas? Hur stora blir de hälsoekonomiska vinsterna och hur följs de upp?

Inom rehabiliteringen ser man vinster med att sätta in insatser innan besvär uppstår. Men när och för vilka?

Den demografiska förändringen kräver nya arbetssätt. Hur skapar man beteendeförändringar hos personalen för att de inte bara ska springa snabbare i samma spår utan faktiskt vilja prova nya arbetssätt?

Befolkningen ökar och den demografiska sammansättningen förändras och därmed framtidens behov av rehabilitering och nya arbetssätt.