How do we evaluate the interventions we offer at the child- and adolescent outpatient clinic and what should we measure?

At BUP Gotland we are currently discussing what instrument to use at the initiation and end of any intervention that we provide a child or adolescent. The currently used CGAS does not neccessarily provide enough feedback to BUP. The current discussion here revolves around several aspects of this, such as what to measure (life quality, levels of symptoms, life functioning, subjective experience of being at BUP etc.) and how to best use that information to guide future interventions offered.

Alla vet att det är viktigt med tidig intervention när det gäller psykisk ohälsa och vi har diskuterat mycket om hur man kan avstigmatisera dels psykisk ohälsa i allmänhet men också diagnoser som t.ex. ADHD, ADD, Högfungerande autism m.m., alltså neuropsykiatriska diagnoser. Hur kan man göra det lättare att prata om detta i skolan och hur gör man det mindre skrämmande för föräldrar att låta sina barn bli undersökta i tid och på så sätt kunna sätta in rätt åtgärder i tid för att skolgång m.m. ska fungera?

Hur forskar man på återhämtning?

Jag tänker att de som har hittat ett gott liv efter en psykiatrisk ohälsoperiod, sitter inne med mycket kunskap som kan vara värdefull för andra när det gäller att återhämta sig. det handlar om att möta stigmatisering, och funktionshinder i samhället och att komma över dessa svårigheter. Hur kan man omsätta kunskap från personer som återhämtat sig från psykisk ohälsa, i forskning?

Hur kan vi ännu tydligare koppla samman det våldsförebyggande arbetet med skadliga och begränsande normer för maskulinitet och psykisk ohälsa?

Se bifogat dokument.

How can new technology and better coordination between authorities contribute to earlier identification and interventions to promote mental health better and more systematically?

We are interested to learn more about new and upcoming technologies and findings in this field in order to align our own recommendations with the (hopefully) growing and evolving opportunities to tackle these challenges.

What new findings in for example neurobiology, psychology and sociology can guide the development of new policies aiming towards early interventions and broad investments that may increase the grit and capacity to tackle obstacles in life from an early age?

We are currently looking closer at what kind of content would be most useful when trying to integrate knowledge of mental health in the school curriculum.

Vilken roll spelar kognitiv hälsa och kognitiv testning i allmänt välbefinnande och livskvalitet? / What is the role of cognitive health and cognitive testing in general well-being and quality of life?

Se bifogat dokument.

Hur ser unga vuxna med ocd (andra diagnoser) på sina möjligheter att få ett arbete? Hur ser arbetsgivare på möjligheten att anställa kompetenta medarbetare med en diagnos eller funktionsnedsättning? Vilka olika slags stöd behöver arbetstagare och arbetsgivare? Hur kan dessa stöd organiseras och finansieras?

På arbetsmarknaden finns stor brist på kompetens inom många områden.Arbete är inkörsport till ”normalt” vuxenliv, socialt sammanhang, försörjning och bostad. Att vara delaktig och kunna bidra till samhället. Detta förvägras unga med diagnoser av olika slag, funktionsnedsättningar som t ex OCD. Samtidigt visar forskning att arbete i en bra arbetsmiljö är en av de viktigaste hälsofrämjande faktorerna för hälsa och en bidragande faktor för rehabilitering och återhämtning.
Andersén, Å., Ståhl, C., Anderzén, I., Kristiansson, P., & Larsson, K. (2017). Positive experiences of a vocational rehabilitation intervention for individuals on long-term sick leave, the Dirigo project: a qualitative study. BMC public health, 17(1), 790.

Vilken kunskap och vilket stöd behöver skolpersonal för att möta barn med ocd? Vilka erfarenheter har de av att möta barn med ocd och hur hanteras dessa situationer?

Tidig upptäckt är viktigt för barn med ocd eller liknande symptom. En prevalens på ca 2 % innebär att i varje klass kan finnas barn som lider av ocd. Barnen kan uppvisa diffusa eller subtila tecken på att inte må bra. Eftersom de ofta inte är störande eller utåtagerande blir inte symptomen uppmärksammade. De kan ha hög frånvaro, vara tillbakadragna och prestera långt under sin förmåga. Frågan är extra aktuell efter beslutet att all lärarutbildning ska ge kunskap om NPF. Ocd samvarierar i hög grad med NPF och betraktas numera som en neuropsykiatrisk diagnos. Alla lärare måste få kunskap om ocd och NPF.

Vilka samhällsekonomiska kostnader ger professionell okunnighet inom både statliga och kommunala myndigheter upphov till i och med att personer med ocd inte blir bemötta på relevant sätt.

Personer som lider av ocd, andra neuropsykiatriska nedsättningar eller psykisk ohälsa kan upplevas missköta sitt boende i omgivningens ögon. En person som har ocd med tvättvång kan orsaka upprepade fuktskador eller störa grannar med duschande under många av dygnets timmar. Vissa kan inte gå till soprummet som upplevs smittat och ohygieniskt. Den som har samlarsyndrom och har för många föremål eller inte kan göra sig av med något försvårar besiktning och reparationer i lägenheten och vill ofta inte lämna tillträde på värdens uppmaning. En del samlar även på balkongen, vid husets entre eller på p-platserna.

Vissa personers ocd påverkar deras ekonomi p g a att föremål, kläder, mat måste kastas p g a ”besmittning” och nytt skaffas. Sådant leder ofta till vräkning, utan hänsyn till att störningarna uppstått till följd av /svår/ psykisk ohälsa. Sådana hänsyn tas ofta i sammanhang med vissa, även allvarliga brott. Men inte när det gäller handlingar till följd av ocd och närliggande diagnoser. Personerna vräks utan pardon och kan även få betala skadestånd. Hjälp, vård och rehabilitering erbjuds extremt sällan.

Viss forskning har gjorts, t ex hur många vräkningar som leder till sucicid (skrämmande många). Det vore intressant att titta närmare på vad som händer med de här personerna. När de hotats av vräkning, när vräkningen blir ett faktum? Det är lätt att förstå att de mår extremt dåligt. Oddsen att få en nya bostad är i princip noll om de inte kan köpa en lägenhet. Det finns projekt som visar att det är fullt möjligt att vända dessa ärenden till att få ett bra slut.

Vilket stöd behövs hos arbetsgivare och till individ med behov av arbetslivsinriktad rehabilitering för att främja en långsiktigt hållbar anställning?

Den växande psykiska ohälsan är en stor samhällsutmaning som berör många områden. Exempelvis hur arbetsmarknaden och arbetsgivare är förberedda på att ta emot individer med psykisk ohälsa på sina arbetsplatser eller hur vi som arbetar med arbetslivsinriktad rehabilitering bemöter individer i behov av stöd.
Forskning visar att deltagande i ett socialt sammanhang som uppstår på en arbetsplats stärker den psykiska hälsan hos en individ. Flera offentliga aktörer arbetar för att underlätta för individer som står långt från arbetsmarknaden att återgå eller närma sig arbete. Det finns dock få evidensbaserade metoder inom arbetslivsinriktad rehabilitering, vilket gör att det finns en risk att många arbetar med metoder och arbetssätt som kan motverka sitt syfte eller som leder till ett ineffektivt arbetssätt.

Hur skulle man kunna designa en interventionsstudie gällande stöd till anhöriga efter suicid som är forskningsmetodologiskt sunt och med beaktande av etiska, juridiska och hälsoekonomiska aspekter i svenska förhållanden för att överbrygga den av SBU identifierade kunskapsluckan?

Socialstyrelsen har i uppdrag av regeringen att ta fram kunskap som stöd till hälso- och sjukvårdens och socialtjänstens suicidförebyggande arbete och efterlevandestöd. Att förlora en anhörig genom suicid innebär en ökad risk för psykisk ohälsa och egna suicidhandlingar. SBU:s upplysningstjänst har gått igenom sammanställd forskning av stöd till efterlevande. Nästan alla studierna höll låg kvalitet.

Det pågår några initiativ i Sveriges regioner – hur skulle man kunna tänka sig i fråga om följeforskning?
https://www.sbu.se/sv/publikationer/sbus-upplysningstjanst/stod-till-anhoriga-efter-suicid/

Hur kan vi genom AI matcha/skapa en träffsäkerhet som hjälper individen?

Se bifogat dokument.

Hur kan vi rusta individer för att kunna leva och må bra i dagens samhälle?

Människors möjligheter att möta krav och påfrestningar i livet beror i hög grad på vilka verktyg, stöd och skyddsfaktorer de har tillgång till. För att stärka den psykisk hälsan är det därför av vikt att både samhällsaktörer och individer själva arbetar med främjande och förebyggande insatser för att alla individer ska vara rustade för att nå sin fulla potential och välbefinnande.

Att stärka det förebyggande och främjandet arbetet är viktigt av flera skäl. Det kan dels minska de negativa konsekvenser som krav och påfrestningar har på välbefinnande och funktion, dels förhindra att dessa leder till allvarligare konsekvenser, som exempelvis sjukskrivning. Det förebyggande och främjande arbetet måste inriktas mot alla åldersgrupper, eftersom människor möter olika krav och påfrestningar i livets olika skeden. Individer måste ges förutsättningar att må och fungera bra, och en väg för att uppnå detta är genom att stärka människan och hennes egna förutsättningar. Men hur gör vi det?

Hur kan vi med hjälp av forskningen lära oss att förebygga ungdomskriminalitet?

Ungdomskriminalitet är ett komplext fenomen som länge väckt stort intresse från forskarvärlden och samhället i stort. Frågan är bred och studeras inom flera olika discipliner såsom psykologi, sociologi, kriminologi, statsvetenskap, nationalekonomi och medicin. I takt med senaste tidens ökade rapportering om brott där unga personer varit involverade, har ämnet hamnat högt på agendan. Trots att frågan diskuteras flitigt i såväl media som inom forskning är det svårt att skapa sig en tydlig bild av problemet och vad som kan hindra det.

Hur skulle vi med hjälp av tvärdisciplinär forskning kunna besvara frågor som: ”Vad är det som gör att unga hamnar på en brottslig bana? Vad är det som skyddar dem? Hur kan samhället utvecklas för att förebygga att unga hamnar i kriminalitet?”

Hur kan vi säkerställa att digitala lösningar och tjänster för den psykiska hälsan inte har några biverkningar?

Människan i dagens samhälle lever annorlunda jämfört med hur livet såg ut för bara några generationer sedan. Digitaliseringen har gått fort och har bland annat förändrat hur vi umgås, arbetar och utför flera av våra dagliga ärenden. I och med en sådan radikal förändring av samhället och människors levnadssätt kommer säkerligen hälsan, såväl den psykiska som fysiska, att påverkas på olika sätt. Exempelvis finns belägg för att en ökad skärmtid kan leda till en försämrad sömn, en stillasittande vardag (vilket i sin tur har flera negativa hälsomässiga konsekvenser) samt en informationströtthet från flödet av innehåll som vi ständigt exponeras för. Samtidigt skapar digitaliseringen möjligheter att underlätta och förbättra livet på flera sätt. En mer flexibel arbetssituation för småbarnsföräldrar, ett sätt att hitta och bevara sociala kontakter utan geografiska begränsningar samt smidiga lösningar för flera vardagsbestyr är bara några exempel på detta. Dessutom ökar räckvidden och tillgängligheten för många typer av vård, stöd och service, så att resurserna räcker till, och når fler, som behöver den.

Således finns såväl för- som nackdelar med den ökade digitaliseringen, och denna samhällsutveckling varken kan eller ska vi hindra. Men för att inom offentlig sektor kunna rekommendera digitala tjänster i främjande och förebyggande syfte måste vi vara säkra på att de inte har några biverkningar. Hur vet vi att rekommenderade digitala lösningar inte orsakar skada?

Vilka risker och möjligheter finns kring att låta patienter med psykisk ohälsa självmonitorera sin hälsa digitalt?

Många patienter vill hjälpa till och ta ansvar för den egna vården (gärna med vetenskapligt förankrade metoder) och bidra till säkrare, effektivare och mer jämlik vård. Asymmetri mellan behov och förväntningar bottnar ofta i olika uppfattningar kring symtom, funktioner och livskvalitet. I en rapport från Myndigheten för vård- och omsorgsanalys (2018:8) står skrivet att:
“…människor har rätt till inflytande över det som berör den egna personen, hälsan och i förlängningen det egna livet. Samtidigt kan personcentrering även vara ett medel för att uppnå andra värden som högre kvalitet eller effektivitet. Vi vet exempelvis att patienter som är involverade i sin egen vård i större utsträckning följer behandlingsråd, vilket bidrar till en mer effektiv hälso- och sjukvård.”
Journalen på nätet är en början på denna förändring av sjukvården, och hur ansvar och arbetsuppgifter fördelas mellan läkare och vårdtagare. Patienterna behöver bättre sätt att bidra med sina data till vården. Men vilka möjligheter och risker kan finnas när patienter med psykisk ohälsa börjar självmonitorera sin hälsa genom självskattning?

Hur kan vi arbeta för att unga personer ska känna sig delaktiga och få inflytande i framtidsfrågor som rör klimatet?

Att känna sig delaktig och ha möjlighet att påverka sin egen livssituation och framtid har betydelse för den psykiska hälsan. När unga personer upplever att de saknar inflytande över sina livsvillkor eller viktiga beslut som rör deras framtid kan uppgivenhetskänslor uppkomma vilket i sin tur utgör riskfaktorer för psykisk ohälsa. För många unga är klimatet en orosfaktor inför framtiden.

Hållbarhet för den enskilda och samhället – hur bryter vi rundgången?

Psykisk ohälsa och arbetslöshet hänger ihop men behandlas separat med olika insatser. För en del är vägen tillbaka utmanande. Kan Arbetsintegrerande sociala företag vara en del av lösningen? I så fall behöver välbefinnande ta plats som ett viktigt verktyg för framgång för enskilde individer.